Min andra förlossning

Hej vänner! Hoppas ni mår bra :-)

Som lovat tänkte jag dela med mig av min förlossningsberättelse även denna gång. Leon är nu 1 vecka och 4 dagar gammal men det känns som han alltid har varit här. Konstigt! Som jag nämnde så skiljde sig denna förlossning HELT från den med Tim. När man har varit med om en förlossning så utgår man ju lite från den och att det kommer vara ungefär likadant.

Här kommer ett långt inlägg…. ;-)

Sista magbilden.. inklusive dubbelhaka ;-) Med tanke på hur stor min mage var till sist, är jag fascinerad över att jag inte fick en enda bristning eller att inte naveln ploppade ut. 

Med Tim gick mitt vatten hemma tidigt på morgonen och sen kom värkarna direkt. Den här gången väntade och väntade både jag och familjen på att vattnet skulle gå. Jag hade BF den 7 april och min mamma och pappa kom hit i början av april bara för att vara på den säkra sidan. Thomas jobbade från sitt kontor och min ork var lika med noll så det var skönt att få lite hjälp med Tim och hemmet. Kroppen, framför allt bäckenet värkte och jag kunde bara gå kortare promenader dom sista 2 veckorna. Vet inte vad vi skulle ha gjort utan mina föräldrars hjälp ♥ Dom handlade, lagade mat, tog med Tim ut på lek och promenader när min kropp inte orkade. Guldvärt!

7/4 – När dagen som vi alla väntat på kom, så hände i n g e n t i n g ! Inte en minsta känning. Jag hade en tid hos min barnmorska och frågade där om jag kunde få igångsättning, men det ville hon inte. Det är bättre att vänta på att barnet och kroppen är redo, sa hon.. och det håller jag med om. Jag var bara SÅ less på att vara gravid. Istället bokade hon in en tid för TUL (tillväxtultraljud) den 15 april och igångsättning den 19 april. Jag skrattade lite inombords och tänkte att näää, jag kommer INTE gå över till den 15e så det där ultraljudet kommer inte bli av!

12/4 Vi firar Tims 2-årskalas och andas ut vid dagens slut att pojkarna i alla fall inte kommer behöva dela födelsedag.

Tji fick jag! Den 15/4 vaknade jag som vanligt och vi åkte till ultraljudsmottagningen. På vägen in till mottagningen känner jag vagt molande av mensvärk men då jag känt lite så varje dag så brydde jag mig inte så mycket. Ultraljudet gjordes och det konstaterades att allt såg bra ut. Bebis hade det väldigt bra där inne och verkade inte vara större än normalt så det var inte tal om någon igångsättning.

På vägen hem i bilen känner jag att mensvärken börjar bli tydligare och nu kommer det med mer jämna mellanrum. Nånting inom mig säger att det här faktiskt är riktiga värkar! Jag lägger mig på soffan och vilar samtidigt som jag smsar Thomas att jag börjar känna av lite men att han inte behöver stressa hem från jobbet.

Det börjar närma sig lunch och värkarna kommer allt tätare. Jag blir lite stressad inombords och smsar Thomas på nytt att han kanske borde röra sig hemåt ändå. Det känns tryggare att ha honom hemma. Sagt gjort, han kommer hem och vi alla käkar lunch. Vid 15-tiden är värkarna ganska starka men inte jättetäta så jag ringer in till förlossningen då jag känner mig lite osäker på när det är dags att åka in. Dom ber oss komma in så att dom får undersöka.

Thomas och jag hoppar in i bilen och åker till BB Stockholm. Vi får ett förlossningsrum, och det känns helt märkligt att vara tillbaka där Tim föddes för nästan prick två år sedan. Sist vi gick ut genom dörrarna där hade vi liksom Tim med oss hem  ♥ Jag undersöks och trots starka värkar är jag bara öppen 1 cm så vi får två alternativ, antingen åka hem med värmekudde och alvedon och sen vänta på att värkarna blir påtagligare eller ta en promenad runt området i ca 1-2 timmar och sen komma tillbaka. Jag valde alternativ nummer 1 dels för att jag mådde lite illa efter varje värk och för att jag INTE hade klarat av en promenad på 2 timmar (!).

Runt kl 17 kommer vi hem igen och då har mina föräldrar precis hämtat hem Tim från förskolan. Jag lägger mig i soffan och har väldigt ont när värkarna kommer. Tim märker på mig att jag har ont och håller sig nära men inte på det sätt han brukar. Runt 17.30 känner jag att det inte går längre. Jag vill bara åka in och få epidural NU! Thomas ringer förlossningen (jag hade för ont för att kunna prata) och får prata med en kvinna som ser att vi ganska nyligen var inne och undrar om jag verkligen har SÅ ont? Eeeh ja!

Vi får komma in och i bilen på väg till förlossningen har jag så ont att jag börjar gråta. När vi kommer fram blir vi ombedda att gå till specialistmödravården på koll först då dom måste fixa i ordning rummet på förlossningen. Vi får åka ner till ett annat våningsplan och gå en lång korridor tills vi kommer fram. Den där korridoren kändes SÅÅ lång där och då och Thomas fick trycka på mina höfter vid varje värk medan jag andades djupt.

När vi kommer in på specialistmödravården så tittar barnmorskan på mig och ser att jag har väldigt ont. Ni kan vänta i rum 2 säger hon. Strax därefter kommer hon tillbaka och säger, nä, vet du vad, åk upp till förlossningen igen. Tillbaka uppe på förlossningen möts vi av barnmorskan som skickade hem oss nån timma tidigare. Hon ser nu att jag har vääääldigt ont och jag får hålla i mig i väggen när värkarna kommer. Jag gråter och ber om epidural – guds gåva, haha!

Snabbt in i förlossningsrummet och det konstateras att jag nu är öppen 6 cm (!). Barnmorskan beställer epidural men säger att det nog kommer ta 30-45 min innan narkosläkaren kommer eftersom det är några före. Inga konstigheter, det var samma när Tim skulle födas. Jag ligger på britsen och djupandas vid varje värk medan Thomas trycker på mina knän. Barnmorskan och undersköterskan går iväg och ska hämta något så vi är ensamma på rummet en stund. Precis då blir värkarna helt galna och jag säger åt Thomas att han måste trycka på larmknappen så att dom kommer tillbaka. Undersköterskan kommer in igen och jag säger att bebisen är på väg ut NU! Hon försöker lugna både mig och Thomas och säger att “Nä, så fort går det inte, ni behöver inte oroa er”. Jag vänder mig till Thomas igen och säger HÄMTA BARNMORSKAN NU!

Barnmorskan kommer in och inser att det är krystvärkarna som startat. Dom klipper upp mina nättrosor som dom tidigare tagit på mig och bara någon minut senare säger det SPLASH! Vattnet gick som en vattenballong och jag trodde att bebisen flög ut, haha! Alla blev lika förvånade och chockade när vattnet splashade på väggar och golv. Där och då har jag så ont att jag bara vill krypa ur mitt eget skinn. VART är min epidural?! Då säger barnmoskan lugnt, Isabelle, jag är ledsen men du kommer inte hinna få epidural för bebisen är på väg ut… men, det kommer gå jättebra ändå!

Jag erbjöds lustgas men eftersom jag är så rädd att bli illamående så tackade jag nej till den. Smärtan var dock helt sjuk och jag skrek rakt ut “det gååååår inte”.. men det gjorde det såklart och kl 19.48 föddes han! ♥ 18 minuter tog det från att krystvärkarna startade till att han var ute.

3792g och 51 cm lång – våran perfekta lilla Leon ♥

Tim är så stolt över lillebror och vill hela tiden ha honom i sin famn ♥ Mammahjärtat svämmar över av kärlek!